Intervju ur Skolledaren nr 9/2000

Leken lär

– förstår man det i skolan?

Lärande “tränger” i dag undan leken i de lägre årskurserna och även i sexårsverksamheten. Men det ena kan inte ersätta det andra, säger Gunhild Westman, som bland annat arbetat som universitetslektor i specialpedagogik.

Lekens funktion är underskattad. Och den håller på att ytterligare förlora mark och status, i dag när stress och konkurrens får oss att tänka på lek inom skolans ramar som något lite lyxigt och ganska umbärligt.
Men den som tror att leken är något lätt och självklart tror fel, det får man klart för sig efter ett samtal med Gunhild Westman, som har en bakgrund som universitetslektor vid speciallärarlinjen och också varit grundskolerektor i Uppsala. Det är en mängd förmågor som krävs för att man ska kunna leka och tolka lekens signaler.
– Barnet ska kunna skilja på fantasi och verklighet för att kunna göra låtsashandlingar och spela en roll: “jag var storasyster då”. Barnet måste kunna identifiera och frammana inre föreställningar om familjeliv och agera så att hon eller han efterliknar de frammanade föreställningarna i leken.
– Leken är något otroligt allvarligt när man sätter sig in i den!
Det är de senaste tjugo åren som forskning lett fram till dessa insikter, berättar Gunhild Westman, forskning som inspirerats av den ryske pedagogen Vygotskij.


ENLIGT DEN HÄR FORSKNINGEN är det genom rollekar som barn lär sig att styra sitt eget beteende efter inre föreställningar och inte låta inre impulser eller yttre stimuli ta över. Genom rollekar lär sig barn att utveckla sig själva och sitt beteende.
– Lekens – och demokratins! – grundregler är berättar Gunhild Westman, turtagning, samförstånd, ömsesidighet – att de lekande är lika mycket värda, ett förstadium till jämlikhet om man så vill.
– Kan inte barn de här kvaliteterna så blir det ingen utveckling av leken och heller inte av den sociala förmågan.
Och leken utvecklar inte bara empatin och den sociala förmågan.
– När barn i låtsaslekar använder en penna eller en ask som telefon då har de lyft bort ordets betydelse från föremålet och lagt över det på någonting annat. Till att börja med behöver barnet asken eller pennan som stöd, men när de blir lite äldre behöver de inte ens någon konkret sak för att väcka sina inre föreställningar, förklarar Gunhild Westman.
Detta är början till något avancerat som det abstrakta tänkandet! Och leken är enligt Vygotskij altså nödvändig för att utveckla det.
– Även språket utvecklas när barn leker, påpekar Gunhild Westman.
– I leken sysslar de också med problemlösning, vilket är viktigt med tanke på matematik och allmän kreativitet.
Med andra ord handlar det inte om att “leka i stället för att lära”, slår Gunhild Westman fast.
– Leken är inte utbytbar! I leken förbereder sig barnen för den lärarledda verksamheten!
Men det är orättvist att kalla leken komplement till lärandet. Båda behövs. Ända upp i tioårsåldern får barn ut mycket av lek.
Men enligt Skolverkets utvärdering får leken för lite utrymme i sexårsverksamheten och den används mest som utfyllnad mellan andra, lärarledda aktiviteter.
Detta innebär enligt Gunhild Westman att man tappar i lekens kvaliteter.
– Barn som blir färdiga först med den lärarledda aktiviteten blir som de som bestämmer och väljer roller i leken. De som kommer in sent i leken får antingen slå sig in eller stötas ut. Dessutom finns inte någon vuxen med som kan underlätta leken och skapa trygghet.
Men alla barn kan inte leka. En del barn hänger inte med. Antingen ska de bestämma allt i leken och är aggresiva eller också klarar de inte den närvaro och det samspel som rollekarna kräver.
Då finns en specialpedagogisk metod som kallas lekarbete, vilket står för att “barnet i lek arbetar med sin utveckling”.
“Lekarbete” är inte detsamma som terapi utan en form av vuxendeltagande lek för barn som har svårigheter att koncentrera sig eller brister i sitt lekarbeteende. 


DET GÅR TILL SÅ ATT barnet får leka med en vuxen, en pedagog med utbildning om lekens funktion, ostört och med vissa regler som skapar trygghet. Det brukar handla om en halvtimme per gång en gång per vecka. Vanligt förskolematerial finns på plats.
Inom dessa ramar får barnet leka vad han eller hon vill. Barnet bestämmer om han eller hon ska leka ensam eller om lekpedagogen ska vara med och då fördelar och definierar barnet rollerna mellan sig själv och den vuxne, och barnet regisserar “föreställningen”.
Om barnet väljer att leka ensamt ska den vuxne inte påverka lekandet, inte ställa frågor eller tillrättavisa, men visa positivt intresse. Den vuxna har ansvar inom ramarna och griper enbart in om leken spårar ur. Deltagande observation skulle man kunna säga.
Gunhild Westman har sett vad denna positiva uppmärksamhet på barnets på barnets lekande, i kombination med den trygghet formerna för med sig, kan åstadkomma.
Per som var sju år och ny i sin klass och på orten höll sig alltid nära personalen, var ängslig och tyst, grät ofta och vände bokstavligen bort ansiktet när någon, personal eller barn tilltalade honom. Efter fjorton gånger i lekarbete tonade ängsligheten bort. I former där han inte kände sig utsatt hade han fått öva sig att lära känna sin förmåga och att plocka fram sina utryck.
Gustav, fyra år, hade litet ordföråd och slogs ofta. Han skulle alltid vinna och han skulle alltid ha det bästa. När han inte fick det var de andra barnen dumma och allt var deras fel.
I det lekarbete han sedan fick delta i skulle alltid lekpedagogen och han själv leka med var sin dinosaurie, som slogs våldsamt, och till en början skulle Gustav alltid vinna. Efter ett tag fick den vuxnes djur vinna ibland och sedan varannan gång! Sedan började Gustavs leksaksdjur ge sig på andra leksaksdjur istället. Därefter tonades aggressiviteten ner mer och mer och från och med den åttonde gången avslutade han alltid med att baka (låtsas)tårtor till lekpedagogen!
– Efter trettio minuter var han avstressad, på gott humör och – koncentrerad!


TRYGGHETEN i den renodlade situationen och den vuxnas uppmärksamhet gjorde att Gustav själv ändrade beteende och han blev allt mindre aggressiv tillsammans med kamraterna, och han behövde inte vinna hela tiden.
Gunhild Westman förklarar det så här:
– I lekandet upptäcker barnet sina inre resurser. I lekandet bekräftar den vuxne barnets upptäckt genom att intressant ta del av barnets lekhandlingar. Barnet får möta ett annat barn än det som han/hon ofta möter i kamraters och vuxnas ögon och utvecklar så sina förmågor. De tränar sin koncentration starkt i leken och får fatt på sina inre bilder.


FÖRÄLDRAR BRUKAR, berättar Gunhild Westman, ställa sig väldigt positiva till ett erbjudande om att deras barn ska få möjlighet till “lekarbete” under en period. Lekarbetet förknippas inte med “psykologi” och “terapi” eller att det skulle vara något fel på barnet. Syftet är att stödja barnet i dess utveckling av förmågan att leka, arbeta och lära i grupp tillsammans med andra barn och ingen riktar in sig på barnets brister.
Gunhild Westman minns en elevvårdskonferens på högstadiet, där inget enda av de barn som gått i lekarbete på låg och mellanstadiet var uppe på tapeten.
– Det kallar jag att arbeta förebyggande.


MÅNGA SKOLLEDARE SKULLE behöva utveckla sin kompetens om lekens betydelse och funktion, menar Gunhild Westman.
– Leken ger så mycket när det gäller social förmåga och när det gäller tänkandets och språkets förmåga och när det gäller tänkandets och språkets utveckling. Leken inverkar på den känslomässiga utvecklingen och skapar mening och sammanhang i barnets upplevelser. I leken kan barnet stärka sin självkänsla och integritet.
Men leken har allvarligt förlorat i prestige på senare år, menar Gunhild Westman, vilket hon förknippar med ökad prestationshets och att komersiella krafter tagit för sig på lekens bekostnad. Vygotskij känns högaktuell just nu, tycker hon.
Med den gemensamma organisation som skola, förskola och sexårsverksamhet har idag borde, anser hon, förutsättningarna vara goda för att mera målmedvetet vid sidan av lärarledda aktiviteter satsa på lek i trygga former och även i förebyggande syfte utveckla möjligheterna till lekarbete.
– Idag ska skolan anpassas till varje enskild elev. Då är leken och den lärarledda undervisningen två vägar som behövs. Leken är en potential för utveckling, oftast ända upp i tioårsåldern, som man kan se som ett stort humankapital som inte får förspillas.
– Och lekarbete är inget märkvärdigt dyrt att ordna. En rektor berättade att hon efter ett barn gått i lekarbete i arton halvtimmar inte längre behövde en assistent anställd för det barnet.
– Nio klocktimmar med så stor effekt!
– Man måste komma ihåg att att aggressiva barn har en förmåga att få uppmärksamhet även utan planerade åtgärder, och sysselskolledare och personal ändå – fast oplanerat.

Text: Kerstin Lööv

FOTNOT
Vid instutionen för lärarutbildning vid Uppsala universitet och vid Malmö högskola resurs- och utvecklingscentrum finns utbildning i lekarbete.
Norrköping och Ronneby är kommuner som nyligen köpt utbildning i lekarbete för sin personal i förskola, sexårsverksamhet och lågstadium.
I bland annat Söderhamn och Örebro använder man sig aktivt av lekarbete sedan många år.


LITTERATUR
Diderichen A., Hansen, V.R., Thyssen, S.: Sex år och på väg in i skolan. Studentlitteratur, Lund, 1994.

Edenhammer, K., Wahlund, C.: Utan lek – ingen utveckling. Rädda barnen, Stockholm 2000. 

Olofsson, B. Knutsdotter: Lek för livet. HLS förlag Stockholm 1993.