Leka av Patricia Tudor-Sandahl

Leka
skarmavbild-2016-09-09-kl-15-55-46-1Vi leker för sällan, tycker jag. Jag menar i bemärkelsen släppa loss fantasin, klä av sig sina masker, strunta i sina roller och ge sig hän. Någonstans på vägen tappar vi bort det som är självklart för barn. Att leka är att befinna sig på gränsen mellan det verkliga och det overkliga, det förnuftiga och det irrationella. Det är att tillåta sig att en flyktig stund leva i en illusion. I lek suddas gränserna för det möjliga ut och vanlig tid upphör att gälla. Att leka är ett naturligt steg i människans utveckling mot att bli hel. Ett av varningstecknen på att ett barn fat illa är att det förlorar sin förmåga till lek, Den brittiske barnanalytikern Christoffer Bollas ställer playfulness (lekfullhet) mot gamefulness (spelfullhet), ett ord som han har skapat för att skilja på lekandets fantasi och experimenterande från tävlandets betoning på regler och resultat. Föreställ dig en fyraåring, säger Bollas, som sitter för sig själv och leker med några figurer. Han är koncentrerad, helt engagerad i det han gör, inspirerad inifrån sig själv. Nu kommer pappan in och distraherar barnet genom att fråga vad han gör och talar om vad denna lek egentligen går ut på. Barnet tappar sin spontanitet och börjar leka enligt pappans föreställning om hur leken bör gå till. ”Lek” har blivit ”spel” och en väsentlig kvalitet har försvunnit. Jag tror att människor har en inbyggd förmåga att leka, en ”lekimpuls”, som förtvinar då livets allvar tar vid.

Vore det inte bra med mer plats för lek även i den vuxna tillvaron? Den tyska mystikern, läkaren, diktaren och musikern Hildegard av Bingen (1098-1179) skrev om viriditas. Det betyder frodig grönska men i överförd bemärkelse står det för livskraft, vitalitet och en ungdomlig attityd. Mot detta ställde hon ariditas, som är ett begrepp för den uttorkade och förhärdade naturen, i överförd bemärkelse står det för det uttorkade hjärtat. Hon manade oss att bekräfta viriditas i våra liv. Som jag ser det finns det ingen motsättning mellan att vara en ansvarstagande person och att samtidigt ha ett lekfullt förhållande till det man gör. Barnlikt är någonting annat än barnsligt. Att leka är att vara rädd om det inre barnets yttringar och ge den spontana gesten en chans. Det går inte om man är för spänd eller har för bråttom eller är för ivrig att komma till skott. I leken är det viktigare att undersöka vägen än att nå ända fram till målet. Jag tror att man kan träna sig i lek. Det paradoxala är att man, då man helt engagerar sig i leken samtidigt har distans. Lek är på en gång på blodigt allvar och på låtsas.
Jag leker då jag är ensam. Kivas med katten, gör grimaser i spegeln, pratar för mig själv, sjunger och leker med ljud. I min bok Ordet är ditt beskriver jag några ordlekar som roar mig. Försök med det här! Koppla bort din hjärna och skriv under tio minuter en lista på de ord du kommer att tänka på. Den enda regeln är att orden ska följa varandra i alfabetisk ordning (”alla behöver citronfärgade dräkter eftersom fåglarna gäspar hudlöst i jordens klumpiga lera” och så vidare.) Gör det så snabbt du kan och utan att räkna ut vad du ska skriva. Det är det spontana som är övningens vits. Välj sedan ut det ord eller den fras som du minst hade förväntat dig, utgå från den och skriv i ytterligare fem minuter vad om helst som faller dig in. Det är både roligt och upplysande, jag lovar.
Följande är en tankelek som jag hittade i boken Viljekraft av Lisa Stephens. Föreställ dig att ditt liv är en lång landsväg. Vägen börjar där du föddes och kommer att sluta när du dör. Den slingrar sig fram bakom dig där du står vid dess mittpunkt och den går över ett område som du redan har passerat. Den väg som sträcker ut sig framför dig är disigare och vagare än den du redan har gått. Den går över några höjder med vacker utsikt och genom dalar tills den försvinner i fjärran. Den framtida vägen blir solid först när du går framåt på den. Svänger du till vänster eller till höger, svänger vägen åt samma håll som du.
Föreställ dig nu att du har fågelvingar och kan sväva genom luften och stiger allt högre uppåt tills hela det vidsträckta landskapet och vägen breder ut sig under dig. Se de gröna höjderna och dalarna, den tomma öknen, bergen, floderna om fört dig framåt. Se träskmarkerna som bromsat din vandring och den lummiga marken som underlättade för dig att komma fram.
Blicka nu tillbaka på din vindlande väg i det förflutna. Det är en lång väg du har gått. Ser du hela vägen? Kommer du ihåg platser då den försvann i nattmörkret? Där du inte visste vart du skulle gå härnäst? Ser du korsvägar där du valde riktning? Ser du mål som du nådde eller som du inte kom fram till? Ser du att dina mål bara var anhalter längs vägen då du gick vidare till nya mål? Här uppifrån verkar allt så enkelt och uppenbart, men så var det inte då det begav sig.
Blicka nu framåt där vägen är oklarare. Ser du att den väntar på att bli skapad? Vet du att du alltid färdas allt längre också under de perioder då du tvivlar på att det finns en väg att följa? Vägen går alltid framåt, passerar alltid nya anhalter. Kan du se att det egentligen inte finns något slutmål, bara den fortsatta färden?
Glid nu tillbaka till marken och se dig omkring i nuet. Kan du se att hela denna långa färd med dess uppförsbackar och nedförsbackar har fört dig hit, till detta ögonblick? Och att detta ögonblick är din startpunkt för resten av din färd? Det förflutna är borta, avklarat. Framtiden öppnar sig med nästa steg du tar. Kan du se att du själv kan avgöra om du ska springa snabbt över den brännheta öknen, klättra uppför ett berg eller välja en lugnare väg genom böljande natur?

Ännu ett sätt att leka är att gå på strövtåg i fantasin. Vad som helst kan duga för att sätta igång processen. Blyertspennan som ligger framför mig på bordet exempelvis. Jag tar upp den, känner på den, låter mina tankar fara fritt. Jag tänker på skogar och på det träd som gav upphov till just den här pennan. Jag tänker på att teckna och hur varje pennstreck bidrar till att framkalla en bild som sedan lever sitt eget liv. Jag minns de Matisseteckningar som jag härom året såg i Nice och som var så rörande i sin avskalade nakenhet. Plötsligt får jag lust att själv teckna några streck och tänker då på alla de sätt man kan använda en penna: man kan rita hårda streck, mjuka streck, böljande och stela streck. Jag tänker på hur olika handstilar speglar olika personer och hur min egen handstil har förändrats under åren. Och så vidare. Man kan hålla på så länge man har lust att låta tankarna flöda och se vart de bär hän. Man kan göra häpnadsväckande resor sittande vid köksbordet.

Ibland ritar jag krumelurer. Jag är inte ensam om detta. Titta bara hur det ser ut på anteckningsblocket eller skrivbordsunderlägget hos dina arbetskamrater. Det är rätt vanligt att man klottrar ner allt möjligt då man tänker på något annat. Man ritar krumelurer genom att låta pennan fara fram över pappret som den vill, utan att ha en förutfattad mening om vart den ska ta vägen. Konstnären Joan Miró sade en gång att han började en målning genom att ”ta en linje på en promenad”. Så är det med krumelurer. Barnläkaren och psykoanalytikern D.W. Winnicott hittade på en spännande lek – krumelurleken – som hjälpte honom att knyta an till barn som hade svårt att uttrycka sina känslor i ord. Då Winnicott och barnet ritade krumelurer tillsammans lärde han sig någonting om vad som rörde sig hos barnet och barnet fick hjälp att formulera sina känslor för att sedan kunna berätta om dem Att rita krumelurer är en sorts fri association utan ord, en tankarnas pingpong som är rolig samtidigt som den berättar någonting för oss om hur vi mår. Försök själv. Det är spännande att se vad det är som fastnar på papperet. Ser du något i det du ritat? Vad kommer du att tänka på? Vad händer om du lägger till några streck? Fantasin brukar komma igång och leda oss på en upptäcksfärd. Att leka är att värna om det oskuldsfulla och mana fram det som är friskt och levande.

s 153-158 ur boken Tid att vara ensam (2002, 2010) av Patricia Tudor-Sandahl
med tillstånd av författaren.
Boken är utgiven av Brombergs.