Kongressen 2012

Kongress 22–23 mars 2012
Kongressen öppnades av föreningens ordförande Gunhild Westman, som önskade alla varmt välkomna! Därefter följde presentationer av styrelsemedlemmarna Margaretha Larsson, Gunilla Lindell och Kristina Ramstedt samt av några deltagare i föreningens pågående kurs i lekarbetspedagogik och några handledare i den utbildningen.
Sedan välkomnades och presenterades den första föreläsaren.

Skärmavbild 2015-10-17 kl. 19.50.42
Ulla Holmström, Hudiksvall och Elisabeth Cleve, föreläsare, Stockholm
Hur länge ska hon vara död?
Elisabeth Cleves föreläsning handlade om Ronja, 7 år, som har det svårt i skolan. När hon var två år hade hennes mamma dött i cancer efter nästan två års sjukdom.
Elisabeth beskrev familjens svårigheter och Ronjas problem, bl a att alla andra har en mamma, hur länge ska hon vara död? Vad minns Ronja av sin mamma och det som hände på mammans dödsbädd?
Den två år äldre systern hade gått i samtalsgrupp tio gånger. Pappan och hans två döttrar hade flyttat tillsammans med en ny kvinna, som han väntade barn med. Elisabeth visade bilder från Ronjas lek i sandlådan och beskrev deras samtal under de tio gångerna i terapi. Pappan hade samtidigt stödjande samtal.
Det blev en intressant och gripande berättelse. Den visade på Ronjas stora behov av att få klarhet i sin situation och hennes inre styrka och förmåga att reda ut den och gå vidare. Intressant var också att höra om hur pappan fick hjälp och om hur han och Ronja fann varandra igen. Det var en mycket uppskattad föreläsning!
Beskrivningen av Ronjas korttidsterapi och några andra terapier, finns i boken Hur länge ska hon vara död? från 2010, Natur & Kultur. Där kan du läsa mer om Ronja. Boken finns i litteraturlistan för kongressen.

Skärmavbild 2015-10-17 kl. 19.51.35
Kay Karlsson föreläsare, Stockholm
Samspelet och anknytningens viktiga betydelse
Det var rubriken på Kay Karlssons föreläsning efter lunch. Hon utgick från filmsekvenser med vardagligt samspel mellan förälder och barn, ofta i matsituationer. Kay talade om att föräldrarna påverkades av stress, oro och av ”inbyggd erfarenhet från sin barndom”.
Vi fick se barnens blickar och ansiktsuttryck och fick beskrivet skillnader mellan trygg strukturerad anknytning och otrygg och desorganiserad anknytning.
De visade sig i barnets ivrigt deltagande, positiva gensvar kontra bortvända, strama avståndstagande. Scenerna var gripande i sin tydlighet. Barn behöver förutom trygghet och struktur även hjälp att reglera sina känslor.
De får med sig olika innehåll i sina ”kuvert” inför den fortsatta utvecklingen.
Föreläsningen var mycket uppskattad.
De som vill veta mer kan läsa Kays bok Anknytning – om att tolka samspelet mellan föräldrar och små barn, från 2008 på Gothia förlag, som är lättläst och mycket bra. Den finns i litteraturlistan för kongressen.
Efter kaffet blev det samtal i grupper under en knapp timme. De fortsatte sedan under fredagen. Den första dagens arbete avslutades gemensamt av ordföranden.
Därefter blev det årsmöte. Avgående ordförande och styrelsemedlemmar omvaldes.
Kvällen inleddes med mingel och därefter blev det gemensam middag.

Fredag 23 mars

Skärmavbild 2015-10-17 kl. 19.52.28
Gunhild Westman, föreläsare, Uppsala
Lekens rika möjligheter.
Den andra kongressdagen inleddes med föreläsning av Gunhild Westman. Hon anknöt till kognitionsvetenskap, där forskarrön om evolutionen sammanställs med kunskap om hjärnans utveckling till en teori om människans lärande. Leken ses som mycket viktig i barns lärande. Barn hade lekt i miljontals år, när människan började använda ett språk. Barn har ett nedärvt program för utveckling i sina gener. Erfarenheter från lek och konkret skapande kommer före och lägger grunden för lärande av språk. Forskning från 1990-talets mitt visar att förmågan att låtsasleka vid 1 1⁄2 år ger en god prognos för bra språkförmåga vid 4 år.
Hjärnans utveckling är beroende av hur barnet blir bemött. Se mig, är barnets mantra. Gunhild beskrev också spegelneuroner. De har stor betydelse för barnets upplevelser tillsammans med andra människor. Barn behöver leken som arena för att bearbeta tusentals upplevelser av andra människor, som finns lagrade i spegelneuroner som handlingsprogram, tillsammans med en förnimmelse av det känslomässiga innehållet i handlingen. Det uppmärksammas även i slutet av föreläsningen.
Gunhild visade en video med några korta scener med lilla Vanja 1 1⁄2 år, som i sin mammas sällskap lekte att hon var pappan, som gick på morgonen och direkt därefter lekte att han kom hem igen. Vad krävdes av Vanja för att genomföra den leken och vad lärde hon sig?
Lek i grupp tillsammans med andra barn både fordrar och aktivt stimulerar utveckling av många förmågor; koncentration, arbetsminne, social förmåga, språk, etc, beskrivna i korthet i bilaga som utdelades. En del barn har inte utvecklat dessa förmågor. De är i behov av särskilt stöd. Det är viktigt för deras inkludering i förskola och skola.
Leken ger unika möjligheter för barn att bearbeta tragiska, ångestladdade upplevelser som t ex att ha förlorat sin pappa, flytt från krig, hamnat i främmande land, utan att störas av svåra känslor. Ska barn prata om detta, är risken stor att de överväldigas av uppslitande känslor, som stoppar deras bearbetning.
Därefter talade Gunhild om lekarbete, då barnet är tillsammans med en utbildad vuxen. Barnet leker i frihet inom tydliga ramar och blir bekräftat i sina lekhandlingar. Lekarbetspedagogen delar fokus för uppmärksamhet med barnet.
Enligt Daniel Sterns beskrivning av barns interpersonella utveckling, se bilagan, är just delad uppmärksamhet stimulerande. I lekarbete formuleras en bekräftelse ofta som ”Du tar upp dockan”, Du ger henne mat”. Den fungerar som bekräftelse av barnets ”agens”, barnet är
upphov till sina handlingar, vilket bidrar till utvecklingen av ett ”kärnsjälv” Självkänslan och den interpersonella förmågan stimuleras under lekarbetet. Det verbala självet och berättarsjälvet i Sterns teori förbereds, genom att barnet gör egna berättelser i lekens form.
Vygotskijs teori :” Leken är barnets potentiella utvecklingszon” uppmärksammades. ”Det barnet kan göra i leken, kan det sen göra i verkligheten.”
Gunhild avslutade med att tala om att förskolan/ kolan och samhällets ska ta ansvar för att barn med svåra upplevelser ”lagrade” i spegelneuroner i hjärnan ska får hjälp att bearbeta dem i lekens form. De behöver tidigt få särskilt stöd i form av lekarbete, och i de fall, när det inte är tillräckligt, även få lekpsykoterapi, där det finns att tillgå.
Winnicott, D (1986) skriver ”Det är vår uppgift att se till att vi inte förbiser det socialt värdefulla i att barnet ger sina aggressiva känslor utlopp i lek istället för i vredesögonblicket”.
Gärdenfors, P., professor i kognitionsvetenskap, skriver i ”Lusten att förstå” 2010, om Stuart Browns studier av personer som dömts för mord i Texas. Flertalet, 90 %, utsattes för våld, när de var barn. 90 % av dem lekte inte som barn i jämförelse med 10 % av befolkningen i övrigt.
Varför hade de inte lekt? Den frågan ställde föreläsaren. Deras inre oro var troligen så stor, att de inte kunde koncentrera sig i lek.
Lekarbete används inom socialtjänsten på några kliniker med barn till kvinnor som misshandlats i sitt hem.
Det används som stöd i förberedelseklasser och även med andra barn som upplevt krig, flykt och våld. Många ”vanliga” barn i förskolan och grundskolan med särskolan behöver stöd för att bearbeta känslor av stress, oro och utanförskap.
Förmågan och motivationen att leka är medfödd. Ge banen stöd för sitt lekande genom lekarbete! Det bidrar till inkludering.
Se Powerpoints för föreläsningen.
(Referatet blev långt. Föreläsningen kan ses som en teoriförankring av lekarbete.) Föreläsningen var intressant och mycket uppskattad, enligt utvärderingarna.

Skärmavbild 2015-10-17 kl. 19.53.27
Samtal i paus Ulla Holmström, Hudiksvall, Lisbeth Ottosson, Köping, Gunilla Lindell, Nykvarn, Ulrika Söderlund, Umeå, Margaretha Larsson,
Västerhaninge och Gunhild Westman, Uppsala.


Arbete i grupper. Grupperna fortsatte från torsdags eftermiddagen. Några deltog endast första dagen.
För gruppen, där deltagarna inte hade utbildning i lekarbete, visade Kristina Ramstedt en kort inspelning som första information. Hon beskrev sedan materialet och det praktiska arbetet, särskilt bemötandet av barnet, hur lekarbete väljs som metod för barn och vilka barn som kommer, mm. Mycket bra, enligt utvärderingarna.
I grupperna med erfarna lekarbetare, där Margaretha Larsson och Gunilla Lindell var gruppledare, gällde samtalen lekarbetsmetoden, bl a hur och när lekarbeten ska avslutas och materialet, information om metoden och föräldrakontakter, mm. Diskussionerna beskrevs i utvärderingen som mycket intressanta och givande, det bästa under kongressen, tyckte några. En återkoppling gjordes som sista programpunkt.

Skärmavbild 2015-10-17 kl. 19.54.16
Meg Hallin, föreläsare, Umeå
Lekarbete med barn i förberedelseklasser i Umeå
Efter lunch berättade Meg Hallin om sitt arbete med nyanlända barn, inskrivna i förberedelseklasser i Umeå, där hon började arbeta under 80-talet.Barnen går där för att förbereda sig för börja i svensk skola och lära sig svenska.
Meg inledde med att prata om språk. 99, 87 % av världens befolkning talar annat språk än svenska. Hon har lärt sig litet av de språk som är barnens modersmål. Att säga några ord på hemspråket är ett bra sätt att få kontakt, även med föräldrarna. Hon har inte gått kurser, endast en kort kurs i arabiskt skriftspråk, utan lärt sig av barnen. Hon kan litet arabiska, somaliska, två dialekter av kurdiska och persiska, Hon kan vissa ”kodord”; som hälsningar, vanliga frågor och svar, uttryck som mycket bra, vad gräsligt, jag förstår m fl.
Sedan beskrev hon några lekarbeten. Hon berättade om en pojke, som kommit till Sverige från Palestina med sin mamma och fyra syskon. I förskolegruppen bröt han huvudena av smådockorna. Lärarna blev förskräckta och han fick börja i lekarbete.
Första gången lekte han i dockskåpet, där det bodde en mamma med några barn. På andra våningen, rummet längst in var mammans sovrum, där hon låg och sov. När leken pågått en stund, kröp en stor orm uppför trappan och försökte ta sig in i mammans sovrum. Pojken höll emot dörren från insidan. Efter en stund vände ormen och kröp ner för trappan och ut ur huset. Den kom aldrig mer igen.
Han återkom inte till leken i dockskåpet. Han var ofta pizzabagare. Han grejade och ordnade i leken och var mycket duktig i allt han företog sig. Meg berättade om andra barn, bl a om en pojke från Irak, som ofta var uppjagad av världsläget, när han kom och pratade på sitt modersmål om strider i hemlandet och i andra länder. Meg lyssnade och kunde lugna honom med några ord på hans hemspråk. Sedan började han leka. Megs föreläsning var mycket omtyckt. Mycket intressant att höra om lekarbetena, tyckte många.
Programmet Samtal kring lekarbete med ett barn som förlorat sin pappa uteblev, då en av de medverkande blivit sjuk, vilket meddelats under dagen Vi fick en kort beskrivning av vad samtalet skulle ha handlat om.
Tiden därefter, ca 30 minuter, användes till en redovisning av diskussioner i grupperna före lunch, som Margaretha Larsson ledde. Styrelsen ska revidera materiallistan och skicka den nya till alla medlemmar i nästa årsbrev.
Kongressen avslutades av ordföranden Gunhild Westman. Hon tackade alla för värdefull medverkan i kongressen. Därefter serverades kaffe och kaka.
Foto Kristina Ramstedt, Linköping. Text Gunhild Westman, Uppsala