Kongressen 2016

IMG_514815 april anordnades 2016 års lekarbetskongress på Park Inn Radisson Hotell i Solna.
Vice ordförande Margaretha Larsson hälsade alla kongressdeltagare välkomna och presenterade styrelsen, därefter introducerade Dana Jergefelt föreningens nya hemsida www.lekarbete.nu

Årets första föreläsare var Anne Lillvist, lektor vid Mälardalens högskola, och temat var “Barns lek ur ett specialpedagogiskt perspektiv”. Anne Lillvist menar att många av de studenter hon möter på förskollärarprogrammet har de teoretiska bitarna gällande barns lek men inte de praktiska. En viktig fråga här blir: “Hur kan de stötta barnen i lek?”
Anne Lillvist pratade också om definitionen av lek och vad leken har för status idag. Hon lyfte också den viktiga aspekten av förskolan som en skyddande och viktig miljö för barn då de spenderar stor del av sin tid där. Leken är en central del av förskolans verksamhet. Hur tar vi vara på lekens egenvärde? Styrdokument såsom läroplan och FN:s barnkonvention lyfter vikten av lek. Leken främjar sociala, kognitiva, kreativa och motoriska färdigheter och bidrar till psykiskt och fysiskt välbefinnande. Gällande de sociala funktionerna menade Lillvist på att pedagogerna ska fokusera på hur barnen är resurser för varandra och samlärande vilket är något som det behövs mer forskning kring. Vidare menar hon på att god kvalité i förskolan ger goda resultat. Men allt det är något som kräver tid, utrymme och självständighet.
På många förskolor består avdelningarna/hemvisten idag endast av ett stort rum. Detta kan ses som ett sätt att organisera men många barn behöver små rum där de kan få stänga dörren. Anne Lillvist menar på att det inte finns så mycket forskning kring detta. Det finns inte heller någon forskning som styrker att barn gynnas av att ingå i stora barngrupper.
En förskola med god kvalité:
– följer barnens iniativ,
– pratar mycket med barnen.
– uppmuntrar och stödjer barnen i samspel i par och grupper,
– erbjuder många olika varierande aktiviteter
– har utbildad personal, låg personalomsättning, gynnsam gruppstorlek

Det har börjat ske en skolifiering i förskolan där verksamheten i mångt och mycket har kommit att handla om undervisning. Hur tänker vi kring begreppet undervisning i förskola? Det behövs mer lek.
En kongressdeltagare frågade Anne Lillvist om man märkt någon skillnad i resultat sedan förskoleklassen infördes. Det finns inte mycket forskning kring detta men Anne menar på att föskoleklassens verksamhet bygger mycket på att man tränar på olika aktiviteter inför skolstarten. T ex barnen “tränar på” att ha gympa. Vilka ord använder vi för att beskriva verksamheten?

20160415_095608Anne Lillvist kom också att beröra hjärnans funktioner. De flesta klarar t ex inte av att sitta och lyssna mer än 20 minuter Man kan se i hjärnan att det inte är så många områden som är aktiva vid stillasittande aktiviteter. Vid rörelse däremot kan man se att flera neuroner tänds. Hjärnfunktionerna “talar med varandra” något som man funnit koppling till gällande akademiska resultat. Trots detta tenderar vi att gå mot mera traditionella undervisningsmetoder.

Barn kan leka utan ett gemensamt språk, för de har förmågan att förstå varandra ändå. Leken är det sista som överger barnet. Barn som har det tufft leker ändå. Tidiga insatser främjar barnen jämfört med korrigerande åtgärder vilket också är mera kostsamt. Det är viktigt att satsa på tidiga insatser, att investera i den tidiga barndomen. Det har också visat sig att ett stort engagemang hos barnen leder till färre beteendemässiga problem. Anne Lillvist menar här på att det kan vara bra att arbete med just engagemang i förskolan – att utgå från barnens perspektiv och hitta olika aspekter som intresserar dem.

Lek kan uppstå varsomhelst och är inte platsberoende. Leken är universiell och människan har lekt i alla tider. Anne Lillvist hänvisar till forskning som visar på att det är mer engagemang i dramatiska lekar. Har de dramatiska lekarna minskat?
Anne Lillvist lyfte också det faktum att barn skyddas mycket mer idag än vad de gjort tidigare. Engelsk forskning visar på att obevakade lekområden för barn har minskat med 90%. Föräldrar tenderar att välja konstruerade säkra områden, t ex lekparker, men är det där barnen tycker om att leka mest? Dessa miljöer är ofta tillrättalagda trots att barn i regel gillar miljöer som de kan styra och förändra. Strukturerade fritidsaktiviteter konkurrerar med barns fria lek.
Föräldrafaktorer som påverkar:
– anknytning
– aktiviteter i hemmiljön
– samverkan med förskolan
Barn som har liknande aktiviteter hemma som i förskolan får ett försprång.

Anne Lillvist hänvisade också till forskning där pedagoger fått identifiera barn i särskilt stöd i barngrupperna. 90000 barn ingick i undersökningen och pedagogerna identifierade att 7,3% av barnen behövde särskilt stöd för att fungera i förskolan. 3,7% av barnen av barnen var formellt identifierade som i behov av särskilt stöd.

Anne Lillvist avslutade sin uppskattade föreläsning med att beröra vilka insatser som finns för barn i behov av särskilt stöd.
Specifika insatser handlar mest om träningsprogram och det finns få insatser som främjar lek och socialt samspel.
De generella insatserna handlar om anpassning av den vuxnes agerande, oftast i form av punktmarkering. Att barnet får ingå i mindre grupp samt att man använder sig av “lekmoterer”, dvs barn som sätter i gång lek.
Situationer där barn kan behöva hjälp i lek är att börja leka, upprätthålla leken och avsluta leken.
Barn behöver få erfara både vertikala och horisontella relationer, dvs med både barn och vuxna.

IMG_5157Efter lunch var det Lisbeth Ottossons tur att föreläsa om “Lekarbete för barns och elevers identitetsutveckling”.
Lisbeth Ottosson presenterade sig som förskollärare, specialpedagog och lekarbetspedagog.
Vi vill att alla ska utveckla en positiv identitet. Hur blir jag ett tydligt jag? Den fysiska aspekten; att ha koll på kroppen – ställnings- och muskelminne, kropps- och rumsuppfattning.
Den psykiska aspekten; Vem är jag – emotionellt, socialt, framtidstro och kognitiv.
Barn behöver lära sig: “var är jag i förhållande till rummet?”. “Hur tar jag mjukt och försiktigt i min kompis?”. Barn som har svårighet med detta hamnar lätt i konflikt då de blir misstolkade. Barn som inte har så bra kontroll utesluts eller drar sig undan. Lisbeth Ottosson berättade att detta är något som det börjar skrivas allt mer om i facktidningar. Bland annat har Gunilla Niss skrivit om fysisk självkänsla.
Kan beteendestörningar bero på brist på rörelse?

Lisbeth Ottosson gav många konkreta exempel på barns kropps och rumsuppfattning för at sedan prata om hur leken börjar redan på skötbordet. Hur man som vuxen ändrar sin röst och tonläge, om den turtagning som sker där. Hon tog också upp den viktiga aspekten “utan ett du blir man inte ett jag”. Barnet blir till i våra möten. Även om barnet inte har bra “möten” i hemmet är det inte kört men förskolans personal blir då ännu viktigare. Barn kan behöva få stöd i sin förmåga att känna och hantera sina känslor. Förr försökte vi avleda ledsna barn medan vi idag istället bekräftar “du blir ledsen…”. Det kan bli lättare för barnet att komma vidare om barnet fått bekräftelse. Att bli förstådd är av stor betydelse och att få sina känslor bekräftade.
Just bekräftelse är en viktigt del i lekarbete.

Lekarbete har en del gemensamt med vägledande samspel. Vägledande samtal handlar om känslomässig dialog, meningsskapande dialog och den vägledande reglerande dialogen. Lisbeth Ottosson menar på att lekarbete ger allt detta. Lekarbete är också språkligt främjande.

Vidare menar Lisbeth Ottosson på att lekarbete gynnar kasam – känsla av mening och sammanhang. En viktig fråga att ställa sig är om barnet förstår sin vardag. Lyssna och observera barnets lek. Vi tror kanske att barnet har förstått fast de kanske inte alls har gjort det. Barn behöver veta vad de ska göra, när de ska göra det, var de ska göra det och hur länge. De behöver veta vad som händer sen. Allt för att få en begriplig tillvaro.
Det krävs mentalt närvarande pedagoger vilket lekarbetspedagogen verkligen är och som bekräftar och ser barnet som meningsskapande kompetenta individer.
Vi vill att fler ska upptäcka lekarbete och en väg dit är genom styrdokumenten som bäddar för lekarbete som specialpedagogisk metod. Alla styrdokument lyfter lek och rätten till stöd för sin utveckling.
Lek är hälsofrämjande och skapar engagemang. Lisbeth Ottosson hänvisade här till Barnkonventionen artikel 2, 6, 31.
Lekarbete är vår skyldighet men vi måste stärka kunskapen om lek över lag, Vi måste verka för lekarbete, barn behöver och måste få leka. I lekarbete får barnen möjlighet att bearbeta sina erfarenheter. Lekarbete är ekonomiskt, stöds av forskning och styrdokument. Vidare lyfte Lisbeth Ottosson den viktiga aspekten av barns anknytning. De barn som ibland olyckligtvis betraktas som ”jobbiga barn” har ofta ingen trygg anknytning. De pedagoger som lyckas bäst är de som bygger upp en god relation till barnet/eleven, som visar att de bryr sig och som har krav men inga överkrav.
Allt detta sker i lekarbete. Lekarbete ger tanke och språk
I varje möte med barn bidrar vi till en höjd eller sänkt självkänsla och till en pusselbit i barnets identitetsskapande.
Föreläsningen avslutades med “Du kan aldrig veta när ditt barns lekarbete slutar vara en betydelsefull handling”.
IMG_5156

Kongressens sista föreläsare var psykolog och gestaltterapeut Margareta Berggren. Titeln på hennes föreläsning var “Det inre barnet hos oss pedagoger”.
Margareta Berggren menar på att du själv är ditt bästa verktyg när du jobbar med människor. Berggren har hämtat sin teori och metod från fältteorin och existentsialismen. Hon var ärlig med att hon tolkar det på sitt sätt och “plockat russin ur kakan” då hon inte är stenhårt trogen någon teori.
Fältteorin handlar om att vi blir till i relation till det sammanhang vi träder in i. Vi vet vilka normer som råder och anpassar oss efter denna. Även barn skannar av sina sammanhang. Hur förhåller sig barnet till rummet och till dig? Det är en kreativ anpassning på gott och på ont.
Existentialismen: “I du blir jag till”, “I det blir jag till”. Vår identitet är vårt vana sätt att se på oss själva. Hur har våra självbilder skapats?

Margareta Berggren använde sig av uttrycket “flight or fight”. I alla möten påverkar och påverkas vi. Ju yngre vi är desto mer påverkan. Vi beter oss som förväntat. Det finns outtalade självklarheter och erfarenheter som präglar oss. Vissa mönster är djupt rotade tills vi börjar utforska dom och de blir till medvetna. Denna medvetenhet, menar Margareta Berggren, är vårt verktyg i arbetet med andra människor. Vi ska hylla det vi är bekväma med. Vi behöver förstå oss själva och utforska oss själva. Små händelser – ursprungssituationer – kan stanna kvar i minnet. Om vi förstår det, kan det stötta oss i vår kontakt med andra människor.

Människan längtar efter att få tillhöra, att bli sedd och bekräftad. Längtan och rädsla samspelar med varandra. Modet kan stötta vår längtan så vi vågar göra saker. Om modet sviker tar rädslan över. Om man inte blir sedd och hörd i det man gör kommer man att göra något annat. Det handlar om en kreativ anpassning. Margareta ställde en fråga att reflektera över: “Vad gör du för att bli sedd och älskad?”
Vi är i relation hela tiden och söker bekräftelse och är rädda för att inte bli just bekräftade.
Som barn är det viktigt att få leka, förstå och tänka ut för att inte stanna kvar i ett trauma. Leken befriar.

Efter Margareta Berggrens mycket uppskattade föreläsning var det dags för gruppsamtal. Gruppdeltagarna fick själva ta upp om de hade någon fundering och det diskuterades också hur vi kan göra för att sprida kunskap om lekarbete och hur vi ska inspirera fler att utbilda sig i metoden.

Lekarbetskongressen avslutades av Margaretha Larsson.